Mycket som hänt

Sist jag skrev här, för nästan exakt tre år sedan, hade jag slutat rida min älskade Rayhan, och slutat rida ganska helt och hållet. Mycket har hänt sen dess, och hästar är återigen en stor och central del av mitt liv. Så, jag tänkte dela med mig av vad jag har haft för mig sen sist jag skrev!

Hösten 2009 var jag i Québec, Kanada som utbytesstudent genom organisationen AFS. Det blev ingen regelbunden ridning, men julen tillbringade jag hos min värdpappas familj på deras gård på Prince Edward Island, och fick rida deras barrel racer Star och en gammal quarterhäst vid namn Abe. Otroligt mysigt var det, och PEI är en plats jag gärna återvänder till.

Jag och Star, PEI julen 2009.

När jag kom tillbaka till Sverige i februari 2010 blev det inte mycket ridning alls. Ett par turer på kompisars hästar, men det var sporadiskt, och jag saknade att ha hästar omkring mig. Jag funderade på att försöka hitta en ny medryttarhäst, men jag var upptagen med vansinniga mängder skolarbete, så det blev inget av det.

Men så i januari i år flyttade jag, på egen hand, till en internatskola i Tanzania i Östafrika. Jag visste redan innan jag åkte att det fanns hästar på skolan, och jag hoppades att jag skulle hinna ta lite lektioner då och då - vilket jag gjorde, till en början. Efter ett tag började jag även rida hästarna på egen hand för att träna dem, och den senaste terminen har jag försökt rida varje dag. På helgerna rider vi på långa turer genom kaffeplantagerna på Kilimanjaros sluttningar, och jag har börjat hoppa igen, vilket har varit jätteroligt - speciellt tack vare min underbara tränare Terrie. Jag har tävlat ett par gånger, senast var jag med i Horse of the Year Show i Nairobi, Kenya, där jag vann 0.7 och 0.8 meter, och fick fjärdeplaceringar i 90 m och Working Hunter (och så ramlade jag in i en oxer på 0.9 m och vägrade ut mig på en meter, men det är ju inte lika viktigt...). Kingston, en av de underbara hästar jag har tränat, hoppade en hel terrängrunda helt perfekt - han är 25 år gammal och har aldrig sett ett terränghinder förut!

Hästar är tillbaka i mitt liv - och jag är hur glad som helst över det. På skolan har vi just nu åtta hästar: tre stora - Simonstown, ett fullblod som innan han blev polohäst var den snabbaste gallopören i Kenya, men nu har han inlett en karriär som hopphäst; en annan gammal polohäst, Kingston, som 24 år gammal började hoppa med mig, för första gången i sitt liv, och som nu hoppar en meter utan problem; och till sist Goldie, en kompis fullblod som hon har uppstallad på skolan. Vi har tre små ponnyer, Mango och Storm, två vita, fulsöta somaliska ponnyer, och Goblin, en sexårig underbar hoppare som vi har på lån för att rida in/rida till, tills ägarens sotter klarar av honom. Och så har vi Mr. Bean, på gränsen mellan häst och ponny, som reds upp från Sydafrika men blev övergiven i grannstaden Arusha. Lite försiktig, men villig att göra nästan vad som helst om han litar på ryttaren - han vann en meter med mig i somras. Till sist så har vi nytillskottet Peanut, en söt liten ponny som ska döpas om snarast möjligt. Vi har bara haft henne i ett par veckor, men jag är redan lite kär i henne - trots att det första hon gjorde var att försöka springa i väg med mig på ryggen, vilket resulterade i att hon halkade, gick omkull, och lyckades skapa enorma blåmärken på mitt ben.

Så, det var en "liten" uppdatering om mitt hästliv just nu. Jag är i Sverige på jullov just nu, men åker tillbaka till Tanzania i mitten av januari. Förhoppningsvis blir det lite fälttävlan innan skolan börjar, men det beror på hur mycket jag hinner plugga under lovet.

Jag och King hoppar hemma på skolan.

Så, nu loggar jag in här och skriver något för första gången sen september. Det var väl ungefär i september jag red sist också.

Jag såg filmen Hidalgo härom dagen och insåg hur mycket jag saknar att rida. Alla vackra araber som påminde om Rayhan gjorde ju inte saken mycket bättre.

Efter att ha börjat skolan i höstas tog det inte allt för lång tid innan jag insåg att jag inte skulle hinna fortsätta rida regelbundet, om jag ville klara av linjen jag hade valt. Ridningen blev lidande, och efter ytterligare ett par veckor var det ganska tydligt att det inte var till någon nytta varken för mig, Rayhan eller någon annan att dyka upp i stallet enstaka, vitt spridda gånger. Och nu är jag här, nästan exakt ett år efter att jag red Rayhan för första gången, och han är redan ett passerat kapitel i mitt liv.

Han lärde mig jättemycket och jag hoppas att jag lärde honom något också. Jag tror att jag lärde honom något. Den häst jag började rida kunde man knappt klappa bakom sadeln utan att han fick panik, han kunde absolut inte gå efter andra hästar utan att hetsa sig tokig, han hoppade ofta till för minsta prassel eller oväntad rörelse. Jag var i stallet nästan varenda dag under vårterminen i nian, och fortsatte under sommaren. När jag inte red gick vi på promenader eller tog cykelturer. Jag övede på att rassla med grejer runt honom, banka i brevlådor, gå fram och tillbaka över broar och viadukter. Jag utförde inga mirakel, han blev inte jätteannorlunda, och lika mycket som han ändrades ändrades nog också mitt sätt att vara med honom. Efter ett tag kunde man i alla fall rätta till ländtäcket medan man satt på utan att han blev livrädd, han promenerade snällt genom hagen med mulen mot min arm utan att jag ens behövde hålla i honom, han kunde till och med gå med på att gå ner i vatten utan att protestera. Jag ver inte den enda som pysslade och tränade med honom, men lite credit vill jag ändå ge mig själv, för jag vet att lite nytta gjorde jag i alla fall med honom.

Jag saknar allt med stallet och hästarna jättemycket, men jag vet att hur jag än bär mig åt kommer jag inte att kunna kombinera skolan med dem, tiden räcker inte till. Det som sved mest var att få höra (nåja, läsa) att "du verkar ha tappat hästintresset". Jag började rida när jag var nio år gammal, men det var långt, långt innan det jag började tjata om att få börja på ridskola. Hästar har följt mig sedan dess, och nu, för första gången på mer än sju år finns det inga runt omkring mig. Sju år kanske inte låter mycket för andra, men för mig är det lång tid, och det jag vill komma är att mitt "hästintresse" är inget som försvinner hur som helst bara sådär. Jag vet att jag kommer att kunna börja rida någon gång igen, men jag vet också att just nu har jag inget annat val än att ta en paus.

Första ridturen på länge

Red för första gången på hur länge som helst idag. Vi skulle egentligen ha ridit lektion för Traudi, men hon var sjuk, så vi fick skjuts till Maria, som bor utanför Järlåsa, och skrittade ut på en tur med henne istöllet. Det var härligt att rida igen, och Rayhan kändes toppen - pigg och glad :) Han blev dessutom kompis med Marias Ior (vita araber måste ju hålla ihop) och skulle gå alldeles precis bredvid honom..

Nackdelen med det hela är att min förkylning blev ganska så mycket värre. Jag höll egentligen på att bli frisk, men ny kan jag knappt prata. Det är inte så att jag är hes, men rösta bara försvinner efter några ord - inte så kul.

Idag bestämde jag mig också för att det inge blir någon Tingstäderitt som planerat för min del. Anette får rida Rayhan på Gotland istället.

Nej, nu ska jag nog ta och sova.. Imorgon måste jag ut till stallet en väng för att putsa lite utrustning som jag slarvade med idag, men sen ska jag hålla mig inomhus och försöka bli så frisk som möjligt.

Dressyr för Traudi

Tar emot instruktioner

I lördags red jag lektion för Traudi Björling igen. Den här gången hade jag med mig Rayhan, och vi slapp dessutom åka lika långt bort som sist, utan var i Körlinges ridhus.

Så här såg det stundtals ut, speciellt i början..

Jag fick öva mycket på att hålla en stadig kontakt med munnen, eftersom att jag alltid glappar så mycket mjed tyglarna. Dessutom blev jag åtsagd att driva mycket mer, för att liksom driva honom till handen. Jag har brukar aldrig våga driva så mycket, eftersom att jag är så rädd att det bara ska bli springigt och dåligt, men nu försod jag att det faktiskt funkade.




Men till sist gick det i alla fall ganska så bra :) Dock går han lite bakom lod... Och observera den ständigt närvarande blåsprayen.

Traudi var i alla fall toppen som vanligt, och under den halvtimme som lektionen pågick hann jag komma underfund med en hel del om min ridning...

Balansträning

I veckan åkte vi allihopa (Anette, Anita, Paulina och så jag) till volten med Manne och gjorde balansövningar :)

Paulina står i jättekorta stigläder..


..och jag står i lika korta läder.


Stretching till häst :)


Klackspark!


Akrobatik på hög nivå :)


Anita åt fel håll...


...och Paulina satt också bakofram.


Jag försökte ta mig upp, observera följande:
1. Jag är på fel sida hästen (och bara det var jättesvårt)
2. Stiglädrerna är i typ jockey-stil.
3. Jag är klädd i vanliga, tighta, stuprörsjeans.


Men jag kom faktiskt upp till sist :)

Roligt hade vi i alla fall!

Åby träningsläger 3-9/8

Hopp!

Bilder finns på min pixbox!

Mer än en vecka sen jag kom hem från Åby, och jag har fortfarande inte bloggat om det. Men nu det börjar väl bli på tiden att jag berättar om min och Rayhans lägervecka!

Söndagen den tredje augusti satte jag och Anette oss i bilen för att köra ner till Norrköping och träningsläger på Åby. Några timmar senare kom vi fram till gården, en ganska stor gård med, förutom ett större stall, många små stall och boxar inklämda lite här och var. Rayhan fick flytta in i en stor och fin box i ett av småstallen med sex boxplatser tillsammans med fem andra privathästar. De var ponnyer allihopa, och Rayhan fick stå i boxen mitt i raden med sin nya bästis Imail på ena sidan och en supersöt ponny som hette Bonito på andra. Tvärs över gången bodde en new forest, Flicka, en haflinger, Carmen och ett russ, Sockan. Sammanlagt var tio privathästar med på lägret.

Själv fick jag en plats i stugan Yankia tillsammans med Jenny, Vera, Johanna och Linda. Jenny var den enda i stugan, förutom jag då, som hade med sig egen häst.

Första dagen fick vi med privathästar rida en stund i ridhuset för ridläraren Marie, för att hon skulle få se alla hästar, vad de kunde, hur de funkade etc. Sist Rayhan var i ett ridhus var väl den gången han slängde av mig tre gånger i rad, alltså i vintras. Den här gången var det dessutom en massa andra hästar med, och Rayhan var mer eller mindre knäpp. När alla andra började galoppera var det mest ren tur att jag lyckades hålla mig kvar och behålla åtminstone lite kontroll. Hur som helst så tycker jag faktiskt att det gick förhållandevis bra.

Första hopplektionen var på tisdagen, och när Rayhan väl fattat vad det hela gick ut på tyckte han att det var hur kul som helst - jätteduktig! "Jaa, han hoppar ju lite stort" tyckte Alexandra, en av lägerledarna (arabägare..) som satt bredvid och tittade på. Det hade hon helt rätt i; han hoppade typ en meter över 50 cm-hinder..

Under veckan tycker jag att vi utvecklades och lärde oss mycket. Marie var verkligen en toppen ridlärare, och Rayhan var hur duktig om helst och försökte verkligen med allt jag bad honom göra. Mot slutet av veckan var han ganska trött (två pass av den sortens ridning om dagen är ju betydligt mer än vad han är van vid) och dessutom blev han tokig varje gång han fick syn på hinder...

Sista dagen hoppade vi bana, vi red den på 60 cm och det var stilbedömning. Redan på framhoppningen var Rayhan lugnare än tidigare, och hoppade bara så högt han behövde, och inte en halvmeter extra. Ridbanan var en gyttjepöl, och vi tog det lugnt, travade mellan vissa av hinderna. Rayhan skötte sig fint, vi var felfria fram till sista hindret, en trippelbarr med en placering som var rätt knepig för honom. Han sprang vid sidan, dels för att jag slappnade av för tidigt och slarvade lite, dels för att han bara hoppat trippelbarr en gång tidigare, och var väldigt tveksam över det och dels pga placeringen av hindret. Efteråt var jag jättenöjd i alla fall, det var liksom första gången vi hoppade en hel bana, underlaget var hemskt och det var massor av svängar som han haft svårt för tidigare - ändå hoppade han alltihop och han tog det lugnt utan att stressa upp sig.

Jag är jätteglad att jag valde att åka till just Åby, för det var verkligen bra och vi fick ut så mycket av det. Kanske åker vi dit nästa år igen?

Hejdå!

Idag åker jag och Rayhan iväg på träningsläger! Vi syns om en vecka, då kanske vi har lärt oss nåt :)